SATS Step - en upplevelse på gränsen till obehaglig. Nej, jag vet träning ska inte varabehaglig men det ska väl ändå vara någon lustfyllt över det?!?!
På våren/sommaren och en bit in på hösten brukar jag springa (inte speciellt fort, någon som går relativt fort som typ min pappa rör sig antagligen snabbare framåt än jag). Vid ett tillfälle råkade jag nämna detta för en kompis kompis. Hon tyckte vi skulle springa tillsammans någongång. Jag fick panik, dolde det med ett leende, och försökte komma på ett bra sätt att slippa undan. Medan jag funderade ut diverse undanflykter och ursäkter började hon prata om "Zonen". Tydligen kommer man in i "Zonen" när man har sprungit ca 1 mil och känner att man bara kan fortsätta och fortsätta och aldrig vill sluta springa.
Jag har aldrig varit där och oddsen att jag någonsin kommer dit känns små. För mig är löpning något jag måste göra. Det bästa med löpningen är min spellista. Jag måste spela högt så jag slipper höra mig själv flåsa. I spellistan finns musik typ:
DaRude - Sandstorm
Dip It Low (Work out mix)
Massa låtar av Cascada
Dance remixer av Britney, Beyoncé och XTina (nu Christina Aguilera)

Inte så creddigt, inte så bra men lagom hjärndött för att hålla mig sällskap längst Huvudsta strand.

För övrigt så är min make sjuk. Ty döende enligt honom själv enligt mig lite hosta och snuva. Trots detta släpar han sig till jobbet varje dag för diverse möten och seminarier och ägnar sedan kvällen åt att gnälla om hur sjuk han är. Igår sa jag till honom att vara tyst och sluta hosta.

Jag var glad igår då jag hade dels överlevt Step-passet och dels köpt ett par skor som jag drabbades av fullständigt oemotståndligt ha begär efter.
Han var gnällig, hostade, nös och snorade.
En obalanserad kväll minst sagt.

Idag är det fredag, solen skiner och jag sportar ett par United Nude skor som jag köpte i London för några veckor sedan. Det mesta känns väldigt bra idag :)


Sköt om er