Tiden går fort

när man har roligt. Vädret lovar gott, solen skiner och jag har officiellt plockat fram vårkappan och hängt undan vinterkläderna. Just idag när solen skiner och man kan sitta ute och äta lunch i bara skjorta, långärmat men ändå, känns -28 och snö väldigt långt borta... Människor är ibland utrustade med ett extremt kort minne och tur är väl det. Mjukglasspremiären avklarades i helgen i samband med att vi (make och jag) handlade blommr till balkongen på Ulriksdals slottsträdgård. Vi var inte de enda som hade kommit på den idén. Väl hemma så planterade jag en hel del så hoppas nu att det inte blir kallt igen. I fredags hade vi en av mina fd arbetskamrater och hennes sambo/man hemma på middag. Trevligt och det blev en lång kväll - de gick inte hem förrän halv 4. Jag har alltid haft svårt att umgås med arbetskamrater privat, självklart på AW men mer privat än så blir det sällan. Varför vet jag inte, säkert har jag missat en massa fantastiska människor på det sättet... En av mina absolut bästa vänner är fd arbetskamrat till min syster. Han och jag går bla på steppkurs tillsammans - roligt men svårt. Sommaren är nu planerad (inte på detaljnivå men ändå) 8 - 9 juli åker vi till Oaxen tillsammans med några vänner. Det är deras sista sommar på Oaxen. Obekräftade rykten säger att de öppnar nytt i höst på Skeppsholmen. 9 juli sticker maken och jag, direkt från Oaxen till Italien med bil. Jag har bokat en vecka på agriturismo i Piemonte. Vi ska vara där från den 10 - 17 juli, sedan hem för att gå på bröllop den 23 juli och sedan back to work... Vi tar en vecka i september också för att åka till New York. Vi var där i sept 2010 också, första gången för mig och jag blev helt kär i staden. Bra mat, bra nattliv, bra shopping - allt man behöver finns och då har jag ändå "bara" varit på Manhattan. Har ni förresten inte sett filmen Dinner with Friends så är den helt klart sevärd. Sköt om eroch njut av livet

Ensam eller fler

Läser 2 fantastiska reportage om föräldraskap på olika sätt i Svenska Dagbladet och i Dagens Nyheter. SvD skriver om Jessica som lever som singel och har åkt till Danmark, Storkkliniken, och blivit inseminerad och fått en son Theo och DN skriver om Abbe och hans 4 föräldrar. Två helt olika liv och livssttilar men båda genomsyras av längtan efter banr. Härligt, säger En Barnfri Kvinna. Huvudsaken är att barnet/barnen är efterlängtade, älskade och att de blir väl omhändertagna. Det finns så många barn i världen som lever ett liv som vi här i Sverige aldrig kan föreställa oss. Tex i Elfenbenskusten just nu flyr hundra tusentals männsikor undan ett förestående inbördeskrig. Skänk gärna en slant!

Jag är själv adopterad och kan ibland tycka att gravidhetsen kan gå till överdrift. Varför säger vissa att biologiska barn är mer "egna" än adopterade?? Så då menar de alltså att min syster (biologiskt barn) är mer mina föräldrars riktiga barn än jag. Jag håller, av förklarliga skäl, inte med om det. Klart är ju att föräldrar älskar sina barn på olika sätt - de är ju olika individer. Jag har haft denna diskussion vid tillfälle med en vänninas man och han hävdar stenhprt att adoption är ett andrahands val och adopterade barn kan aldrig bli lika mycket riktiga som biologiska.

Jag är ju såklart inte opartisk i frågan men att på det sättet nedvärdera någon annans val är för mig fullständigt respektlöst. Att genom gå en adoptionsprocess är verkligen inget man ska ta lätt på. Mina föräldrar har bara berättat en del av vad de gick igenom när jag skulle komma och detta var ändå på 70-talet. Nu är de ännu hårdare, ny åldersgränser etc...

Nog om detta: En Barnfri Kvinna ser fram emot våren. Kan snart börja använda min röda trenchcoat jag köpte i New York :)

Sköt om er