Ensam eller fler

Läser 2 fantastiska reportage om föräldraskap på olika sätt i Svenska Dagbladet och i Dagens Nyheter. SvD skriver om Jessica som lever som singel och har åkt till Danmark, Storkkliniken, och blivit inseminerad och fått en son Theo och DN skriver om Abbe och hans 4 föräldrar. Två helt olika liv och livssttilar men båda genomsyras av längtan efter banr. Härligt, säger En Barnfri Kvinna. Huvudsaken är att barnet/barnen är efterlängtade, älskade och att de blir väl omhändertagna. Det finns så många barn i världen som lever ett liv som vi här i Sverige aldrig kan föreställa oss. Tex i Elfenbenskusten just nu flyr hundra tusentals männsikor undan ett förestående inbördeskrig. Skänk gärna en slant!

Jag är själv adopterad och kan ibland tycka att gravidhetsen kan gå till överdrift. Varför säger vissa att biologiska barn är mer "egna" än adopterade?? Så då menar de alltså att min syster (biologiskt barn) är mer mina föräldrars riktiga barn än jag. Jag håller, av förklarliga skäl, inte med om det. Klart är ju att föräldrar älskar sina barn på olika sätt - de är ju olika individer. Jag har haft denna diskussion vid tillfälle med en vänninas man och han hävdar stenhprt att adoption är ett andrahands val och adopterade barn kan aldrig bli lika mycket riktiga som biologiska.

Jag är ju såklart inte opartisk i frågan men att på det sättet nedvärdera någon annans val är för mig fullständigt respektlöst. Att genom gå en adoptionsprocess är verkligen inget man ska ta lätt på. Mina föräldrar har bara berättat en del av vad de gick igenom när jag skulle komma och detta var ändå på 70-talet. Nu är de ännu hårdare, ny åldersgränser etc...

Nog om detta: En Barnfri Kvinna ser fram emot våren. Kan snart börja använda min röda trenchcoat jag köpte i New York :)

Sköt om er