Höst

Oktober och hösten kom verkligen över natten. Spetember var överlag fint väder och full fart.
Känns som om det börjar lugna ner sig nu (dock inte på jobbet men det är en annan historia).
Jag strosar runt i min nya gröna höstkappa (den är riktigt snygg) och mina United Nude skor och trivs med det mesta.

Min träningsrutin har inte rikigt kommit igång sedan New York med denna vecka har jag som vanligt bokat pass måndag, tisdag och onsdag (1x Body Combat och 2x Zumba). Tror att det är en rätt bra dos för att komma igång och sedan öka på dosen så smått.

Jag skulle vilja prova att träna med fria vikter men har inte riktigt vågat mig in i den delen av gymmet ännu. Där inne är det mest väldigt stora killar som frustar på enn vidrigt sätt framför speglarna. Ska kanske prova att boka en PT...

En fördel eller nackdel beror på hur man ser det är att i och med att mitt kroppsfett har minskat tål jag inte på långa vägar lika mycket alkohol som förrut. Tidigare kunde jag lätt dricka en flaska vin till middag nu klarar jag knappt två glas. Konstigt men jag antar att det är bra och hälsosamt.
Jag är inte alls lika sugen på vin, och inte kött heller för den delen, som innan.
Nu äter jag helst kyckling och fisk.

När jag var ensam hemma i veckan gjorde jag en grymt god rätt:
rödbetor med chevreost och chilihonung med kokt lax.
Medan jag åt såg jag ett intressant program på tv (minns inte vilken kanal) som hette "Min pappa är gravid". Det handlade om 2 män som levde tillsammans. De hade båda varit kvinnor tidigare men nu omopererade till män men den ene av dem hade behållit livmodern för att kunna skaffa barn. Och nu försökte de med hjälp av IVF.
Underligt att se en man, skäggig och taturerad sitta och klappa sig på magen och säga "I think I'm pregnant".
Det måste vara en fruktansvärd känsla att vara född i fel kropp - på franksa finns ett uttryck "être mal dans son peau" som jag tror beskriver känslan. Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste vara...

Nu ska jag ta en kopp the.

Sköt om er och njut av livet.

Age is nothing but a number

eller...
Ibland tror jag att jag börjar bli gammal och gnällig.

Min mans 27 årige son bor tillfälligt hos oss (och det tillfälliga verkar bli mer permanent än jag trodde).
Han är snäll och gullig på många sätt men det enda han gör, förutom att jobba är att antingen sitta vid datorn eller framför TV:n. Faktiskt gör han det ofta i kombination.
Oavsett väder, tid på dygent eller vad som helst så är ständigt tv:n på.

Jag börjar undra om han har problem med att sysselsätta sig på annat sätt. Han klagar över att han inte känner någon i Stockholm, men det är ju inte så att han får mer bekanskaper genom TV-tittande. Och detta ständiga zappande.... Han kan inte se ett program från början till slut utan tittar på 2-3 stycken samtidigt och zappar emellan. Min 30+ hjärna hänger inte med i svängarna.. Ör det kanske en generationsfråga att man kan hålla fokus på en sak lika lång tid som det är mellan reklamavbrotten?!?!

I lördags, +30 och strålande sol, satt han inne hela dagen med neddragna persienner och zappade mellan furstebröllopet i Monaco, Discovery, fotboll och ett par kanaler till.
Hela Dagen!!!
Jag blev till slut så irriterad och provocerad att jag stack iväg med bästis Henri och åt middag på Tennstopet, vad man måste kalla en klassisk adress i Stockholm.

Maten var god, grillad kalv för mig och fläsk med löksås för Henri, och för oss båda en fantastisk Drottningpaj med vaniljgrädde till dessert.

Nu ser jag fram emot bilsemester till Piemonte! Jag har aldrig åkt bil så långt men jag laddar med IPad, böcker och matsäck så går det nog bra.

Sköt om er och njut av solen

Lång dag

på jobbet idag. Kom hem vid 7, väntar nu på att middagen ska bli färdig.

Kyckling med ratatouille - bra, lågkolhydrats mat :)

Jag har börjat träna och tvingar mig själv att äta mindre godis - idealet skulle så klart vara lördagsgodis igen. Men det skulle kännas som om jag var 7 år gammal all over again.

På TV just nu: Livet på BB - en engelsk serie som följer en BBmottagning.

Precis nu säger en blivande pappa: Jag är rädd att jag inte kommer att älska mitt barn från första början.

Jag tror man gör det oavsett man vill eller inte men frågan är väl om man tycker om dem.

Jag funderar ibland på om jag hade gillat mina föräldrar om jag hade träffat dem under andra omständigheter (oh, nu fick man veta att pappan inte är pappa till barnet ifråga - det är ju en lite annan situation).

Jag undrar det och jag undrar vad de hade tyckt om mig...

Tål att tänkas på

Sköt om er!